Friheten

Detta är en text som ursprungligen fanns på den officiella Kosmopolska-hemsidan, under en länk med namnet ”Friheten”. Jag har inte lyckats ta reda på vem författaren till den är. Det är en kort berättelse vars koppling till spelet inte är uppenbar om man inte spelat det, men om du nått spelets slut ger den ett intressant perspektiv på dess handling, från en annan synvinkel.

APRIL - Tio år senare

Tidigt i morse: På vägen till dagmamman sprang Julia plötsligt i förväg och försvann. I ett ögonblick greps jag av en plötslig skräck att något hänt henne. Utanför dagmammans grind väntade hon på mig. Hon höll upp en kattunge. Såg hon sin mors ängslan? Kommer hon någonsin förstå den?

Jag tog som vanligt vägen genom parken till arbetet. När jag korsade den gamla stenbron över ån kom jag oförklarligt att tänka på Gobin. Att det var tio år sedan jag såg honom sist. Det är en lång tid. Minnena är dimmiga, suddiga, otydliga och mörka, som om de härstammade från en annan tid, ett annat liv. Så är det kanske alltid med obehagliga minnen? Jag tänker på vem jag var då och vem jag har blivit. Gobins mor tyckte aldrig om mig. Hon sade att jag tänkte för mycket på mig själv. Nu tänker jag i alla fall: Det var tio år sedan jag såg Gobin sist.

Mitt skrivbord står intill ett stort fönster med utsikt mot gatan. Jag kan se blanka bilar tyst glida fram och förbi mig. Längst in i andra skrivbordslådan förvarar jag ett mörkgrönt skrin med mässingslås. Låset har aldrig fungerat men kanske avskräcker det en nyfiken gäst. Min man har aldrig frågat mig om skrinet. Vet han vad det innehåller? Jag tänker inte ta reda på det. I eftermiddags tog jag fram skrinet och öppnade det. Ja, Marisja, tänkte jag utan att se på innehållet. Här ligger det som du önskat glömma - buntar av ifyllda formulär, långa oläsliga maskinskrivna utredningar på statens papper, underskrifter, stämplar.


Det finns stunder då jag funderar på hur mitt liv blivit. Om jag handlat rätt eller fel. Det här vackra skrivbordet, den dyrbara stolen jag sitter på, vårt stora hus (som jag ibland t o m kallar för mitt hus), vår nya bil där nere i garaget - var det så jag önskade mig det? Jag tittar igenom innehållet i skrinet. Till en början avvaktande. Inga minnen, inga bilder. Telefonen ringer. Det är Julia som frågar om hon får stanna hos en kamrat och äta middag. När jag sätter mig vid skrivbordet igen kommer tårarna. Det går inte att hejda. Då ser jag Gobin och mig själv, för första gången på tio år.

Vi dansar i vårt fula, gamla kök. Jag tror Gobin har köpt hem vodka, den där billiga sorten, som han alltid tyckte så mycket om. Han har på sig en sliten kavaj. (Hur blev hans kavajer så slitna?) Han vill att vi skall fira nu. Vi har planer inför framtiden. Drömmar. För oss alla tre - för vi var ju tre på den tiden. -Jag vänder på papperna. Sorterar dem på något sätt. Lägger dem i olika högar. Kanske hoppas jag att ett fotografi skall ligga gömt någonstans? Jag hittar inget.

Så syns plötsligt min mans mörkblå Mercedes nedanför mitt fönster. Han tutar och jag vinkar till honom. Tänker att han inget kan se genom fönsterglaset. Jag ställer tillbaka skrinet i skrivbordslådan. Vad är det jag känner i min nacke, runt min hals, över mina axlar? Är det skuld?